Det luktade av våt asfalt.
Den skrovliga ytan nötte sönder sulorna på kängorna. Snart skulle inte ens mina fötter göra avtryck. Det skaver mot stortån och känslan smakar järn. Det vore bättre om jag bara lämnade kängorna här och gick barfota resten av vägen. Fötterna skulle förmodligen förfrysa men smärtan skulle åtminstone försvinna ganska snart. Kölden har gjort vätskan i mina ögon trögflytande, jag blinkar ideligen. Tänk att få sätta sig ner en liten stund, vila den trötta kroppen. Hålla värmen från en termos rykande het choklad, göra sprickor i fingrarna. Jag glömmer allt som oftast sådant som borde vara en annans vardag.
Men jag längtar och den känslan växer sig starkare för varje andetags, dagar Smakar av nyutslagen syren, från daggvåta fötter.
Ja, åh vad jag längtar, efter doften av våtjord mellan dina ben, hallonsaften som lämnar klibbiga fläckar på mina läppar efter dina fingertoppar, syrligheten i dina ögonlock gör mig flimrig.
- Vet du om hur mycket jag älskar att varsamt förföra dig, mjukt förse läpparna med dina ögonbryn?
- Ja
Tystnaden brusar, ett dovt muller, ett stegrande oljud någonstans bakom ditt vänstra öra. Min tungspets letar sig in, följer örats kontur och med tänderna andas jag försiktigt in dina örons mjukhet. Jag kan känna hela din kropp vibrera under mig.
Fötter av massonit, tunga och hårt gjutna längs med benen. Luften är stark av svavel, aceton. Smakar salt.
Fuktig våt asfalt mot min kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar