Hon satte sig ner med den rutiga näsduken tätt intill sitt
bultande hjärta, den var en vass kyla i luften, handen som grep hårt om tyget
var narig och doftade av närhet. Någonstans någon gång hade den handen rört vid
något annat än bar hud och tunna löften.
Mjukt nästan av sig själva runda med ljudet av solens
strålar genom vatten följsamt rörde det sig, hans hår i vinden. Våldsamt
öppnades hans ögon och det starka ljuset av morgonens första strålar silade
långsamt in genom hans halvt slutna ögonfransar. De doftade av dagg och våt
skog. Mina barfota fötter letade efter något,
Någon
att luta sin kind mot gnugga den kalla huden alldeles flammande röd av längtan.
Längtanstunga dimsjok rusade emot oss, utan att vi han värja oss var det där,
runt omkring som ett tunt tunt lager av finaste spindelväv, vävt i
genomskinliga silvertrådar av det mjukaste. Det var så lätt att det inte
kändes, knappt hörbart svävade det förbi oss lade sig som hängmattor i
trädgrenar och mellan våra ögonlock. Jag använde tungspetsen för att lossa en liten tråd som fastnat mellan dina läppar.
Du
särade försiktigt, tungspetsarnas möte var morgontrött och nyfiket. Frågande, frihetenssuckar
Flämtande
tunga rosenknoppartaggar river dig i håret.
Den huden, våra händer som lekte tittut under och
runt omkring. Gåshudsknotter längs nyckelbenet, ihåligheten som min haka näsa
kind fingertopp
Tungspets
… måste Känna.
