Rummet

Mjukheten,

den ljusa kulören på väggarna får mig att tänka på en midsommar i april. Ja det var faktiskt midsommar i april. Den sommaren var allting april och varje dag hade rosor på borden och brödsmulor i kanterna.
Tänk dig ett valnötsträd, den ljusbruna barken som glänser i solen, så honungslen att det fastnar på tungan. Belysningen påminner om solmogna apelsiner som börjat ruttna och det vita möglet har spridit sig som en mareld över hela dess imaginära ytskikt. Ljuset som silas genom det är matt och disigt, som din andedräkt en frostig vinternatt.
Soffan rör sig i takt med bruset från en fläkt någonstans ovanifrån, utan kontroll och utan distans. Men möblerna bär upp sin karaktär och jag lutar mig tillbaka i decennier. Rummet bär inte, det har alldeles för många suckar och stön i sitt svalj. De sväljer varandra fult och geografiskt. Stötande.
Gradvis vänder jag mig om, ser ut på den vita massan, där är det jag letar efter. Där är.

Suckarna tystnar, tillsluter mina öron med vitaste bomull. Formar sig efter varje hålighet, lägger sig som en växande matta över mitt bröst och faller i kaskader längs mina sluttande axlar. Virar sig runt mina ihåliga knäskålar, rör vid mina fotknölar och pudrar florsocker på mina allvarsamma, knotiga tår.