Ibland är du rädd

Ibland är du rädd, för att förlora dig själv. För att förlora dig själv, i mötet med någon annan. Att göra det, att tillåta sig själv att vara helt öppen med de innersta och mest genuina delarna av sig själv, att dela dem med någon annan är svårt och kan ibland kännas stort och skrämmande. Det är som att stå naken i ett skyltfönster med miljoner av människor som går förbi, nej det är värre än så. Du är sårbar på ett sätt som inte går att beskriva med ord. För om den här andra människan inte känner som du, kommer det att göra ont. Obeskrivligt ont. Och du kanske känner att du gav upp dig själv, du visade delar av dig själv, var Ärlig mot någon som inte delade samma känslor som du, helt i Onödan?

Och det är det som du är mest rädd för. Är det som är att förlora sig själv?

För jaget, finns det? Egentligen är väl bara våra jag, illusioner, eller visioner, projektioner från andra människors ögon, tankar, känslor. Mitt ”jag” är skapat av och med alla de människor som finns omkring mig. Hur jag är som person och hur jag ser på världen runt omkring mig, bekräftar vilka erfarenheter jag bär på, vilken uppväxt jag har haft, mina föräldrar, mina vänner, utbildning, upplevelser jag har upplevt, känslor jag har känt. Allt detta på grund av andra människor.

Det är i mötet med andra människor, vi Finns! Som ditt ”jag” väljer att existera. Genom att växa upp utan tillgång till andra människor, till andra tankegångar, känslor, möten, kontakt blir vi Ingenting!

En människa som lever isolerad från allt runt omkring henne, börjar snart ifrågasätta sig själv, sin värld och kommer snart inte att ha ett ”jag”. Det som finns kvar är de mest primitiva sakerna i livet, äta, sova och dö. Kalla det att bli som ett djur om du vill. Men jag skulle inte vilja säga så..

Med tanke på att vi aldrig har kunnat prata med ett djur, med tanke på att vi inte kan säga vad som faktiskt förse går i deras hjärnor, så kan vi inte heller veta. Jag väljer att låta bli att lägga några värderingar där. Jag väljer att tro att de är lika mycket som vi, ett djur.

Hela tiden utvecklas vi på grund av bekräftelsen från andra människor, som säger Du Finns! Ditt jag är Äkta! Är det det? Vad är det som styr mina tankar, vad är det som gör att Jag är jag? Vad är det som påverkar min inställning till världen, om inte andra människor, men om jag så att säga inte hade mött andra människor, om jag från min födelse varit isolerad från andra tänkande varelser, som talar mitt språk, vad hade det då blivit med mitt Jag?

Vem hade Jag varit då?

Detta har fått mig att fundera över om det inte verkligen är så konstigt, att när vi dör så blir det helt enkelt bara svart. Att våra Jag helt enkelt inte finns mer, för har de egentligen någonsin funnits?

Atmosfärer andas mitt hjärtsystem

Du dansade lätt under mina vingars bredd gömde dina hårtussar under min haka,
dalade likt silverdränkta rosenblad, knoppade med vårens sötma.
Dina naglar vände utåin på jordgloben som snurrade i mitt fönster,
- Du måste klippa naglarna, sa jag.
 Du vände din sköra nacke en liten aning till vänster så att dina oceaner fick full sikt in i mina regntunga
hålor.
- Söker du något speciellt, sa du.

Jag vände mig om, för osäker, naiv för att våga möta din blick igen. Allt det här för en enda resa till verkligheten. Ett konstant alltigenom ogenomträngligt läte mot fönsterrutorna gjorde mimiken i mellan oss ironisk, nästan komisk. Det var skönt att slippa höra din röst.
En ordlös dimbarriär, men jag såg din mun, din näsa den vackert rundade hakan, änglalockarna som föll längs sidorna forsade ner längs dina armar mötte handflatorna i ett mjukt kvidande fortsatte ner lår, knäskålar, fotknölar golv hela vägen fram
                                            till mina darrande händer.
Medan jag låg där, andades mycket lite, tänkte jag på vilken fantastisk människa du är.
Sedan försvann du och allting blev svart igen.