"deträmnar
asfaltsströmmar
sprickerutiver
iverLängtan
fastnarihalsen
spränger
växerstyrkan
mjukt hål
skjortblusen
maskerad imin
mage tittutTittut"
fredag 24 februari 2012
söndag 19 februari 2012
Våt asfalt
Det luktade av våt asfalt.
Den skrovliga ytan nötte sönder sulorna på kängorna. Snart skulle inte ens mina fötter göra avtryck. Det skaver mot stortån och känslan smakar järn. Det vore bättre om jag bara lämnade kängorna här och gick barfota resten av vägen. Fötterna skulle förmodligen förfrysa men smärtan skulle åtminstone försvinna ganska snart. Kölden har gjort vätskan i mina ögon trögflytande, jag blinkar ideligen. Tänk att få sätta sig ner en liten stund, vila den trötta kroppen. Hålla värmen från en termos rykande het choklad, göra sprickor i fingrarna. Jag glömmer allt som oftast sådant som borde vara en annans vardag.
Men jag längtar och den känslan växer sig starkare för varje andetags, dagar Smakar av nyutslagen syren, från daggvåta fötter.
Ja, åh vad jag längtar, efter doften av våtjord mellan dina ben, hallonsaften som lämnar klibbiga fläckar på mina läppar efter dina fingertoppar, syrligheten i dina ögonlock gör mig flimrig.
- Vet du om hur mycket jag älskar att varsamt förföra dig, mjukt förse läpparna med dina ögonbryn?
- Ja
Tystnaden brusar, ett dovt muller, ett stegrande oljud någonstans bakom ditt vänstra öra. Min tungspets letar sig in, följer örats kontur och med tänderna andas jag försiktigt in dina örons mjukhet. Jag kan känna hela din kropp vibrera under mig.
Fötter av massonit, tunga och hårt gjutna längs med benen. Luften är stark av svavel, aceton. Smakar salt.
Fuktig våt asfalt mot min kind.
Den skrovliga ytan nötte sönder sulorna på kängorna. Snart skulle inte ens mina fötter göra avtryck. Det skaver mot stortån och känslan smakar järn. Det vore bättre om jag bara lämnade kängorna här och gick barfota resten av vägen. Fötterna skulle förmodligen förfrysa men smärtan skulle åtminstone försvinna ganska snart. Kölden har gjort vätskan i mina ögon trögflytande, jag blinkar ideligen. Tänk att få sätta sig ner en liten stund, vila den trötta kroppen. Hålla värmen från en termos rykande het choklad, göra sprickor i fingrarna. Jag glömmer allt som oftast sådant som borde vara en annans vardag.
Men jag längtar och den känslan växer sig starkare för varje andetags, dagar Smakar av nyutslagen syren, från daggvåta fötter.
Ja, åh vad jag längtar, efter doften av våtjord mellan dina ben, hallonsaften som lämnar klibbiga fläckar på mina läppar efter dina fingertoppar, syrligheten i dina ögonlock gör mig flimrig.
- Vet du om hur mycket jag älskar att varsamt förföra dig, mjukt förse läpparna med dina ögonbryn?
- Ja
Tystnaden brusar, ett dovt muller, ett stegrande oljud någonstans bakom ditt vänstra öra. Min tungspets letar sig in, följer örats kontur och med tänderna andas jag försiktigt in dina örons mjukhet. Jag kan känna hela din kropp vibrera under mig.
Fötter av massonit, tunga och hårt gjutna längs med benen. Luften är stark av svavel, aceton. Smakar salt.
Fuktig våt asfalt mot min kind.
Rummet
Mjukheten,
den ljusa kulören på väggarna får mig att tänka på en midsommar i april. Ja det var faktiskt midsommar i april. Den sommaren var allting april och varje dag hade rosor på borden och brödsmulor i kanterna.
Tänk dig ett valnötsträd, den ljusbruna barken som glänser i solen, så honungslen att det fastnar på tungan. Belysningen påminner om solmogna apelsiner som börjat ruttna och det vita möglet har spridit sig som en mareld över hela dess imaginära ytskikt. Ljuset som silas genom det är matt och disigt, som din andedräkt en frostig vinternatt.
Soffan rör sig i takt med bruset från en fläkt någonstans ovanifrån, utan kontroll och utan distans. Men möblerna bär upp sin karaktär och jag lutar mig tillbaka i decennier. Rummet bär inte, det har alldeles för många suckar och stön i sitt svalj. De sväljer varandra fult och geografiskt. Stötande.
Gradvis vänder jag mig om, ser ut på den vita massan, där är det jag letar efter. Där är.
Suckarna tystnar, tillsluter mina öron med vitaste bomull. Formar sig efter varje hålighet, lägger sig som en växande matta över mitt bröst och faller i kaskader längs mina sluttande axlar. Virar sig runt mina ihåliga knäskålar, rör vid mina fotknölar och pudrar florsocker på mina allvarsamma, knotiga tår.
den ljusa kulören på väggarna får mig att tänka på en midsommar i april. Ja det var faktiskt midsommar i april. Den sommaren var allting april och varje dag hade rosor på borden och brödsmulor i kanterna.
Tänk dig ett valnötsträd, den ljusbruna barken som glänser i solen, så honungslen att det fastnar på tungan. Belysningen påminner om solmogna apelsiner som börjat ruttna och det vita möglet har spridit sig som en mareld över hela dess imaginära ytskikt. Ljuset som silas genom det är matt och disigt, som din andedräkt en frostig vinternatt.
Soffan rör sig i takt med bruset från en fläkt någonstans ovanifrån, utan kontroll och utan distans. Men möblerna bär upp sin karaktär och jag lutar mig tillbaka i decennier. Rummet bär inte, det har alldeles för många suckar och stön i sitt svalj. De sväljer varandra fult och geografiskt. Stötande.
Gradvis vänder jag mig om, ser ut på den vita massan, där är det jag letar efter. Där är.
Suckarna tystnar, tillsluter mina öron med vitaste bomull. Formar sig efter varje hålighet, lägger sig som en växande matta över mitt bröst och faller i kaskader längs mina sluttande axlar. Virar sig runt mina ihåliga knäskålar, rör vid mina fotknölar och pudrar florsocker på mina allvarsamma, knotiga tår.
orden
De är runda böljar, klibbar nästan fast i gommen. Försök inte äta upp dem, de kan hugga sig ut genom magsäcken. Vissa av dem är vassare och hårdare än andra. Såren de skär upp är svårläkta, andas med en annan stämma
simmar omkring outgrundliga vatten flyter med strömmen kastar sig emot den rör sig i vågor runt dina vader flödar som asfaltsmassa ner över dina axlar och tynger ner dig som en genomvåt filt av smutsigt vatten. Fransar av glitter lämnar dem ibland och du ser nu världen ur ett annat perspektiv
det gäller att våga inte låtsas om tyngden inte vara rädd för mörkret eller smutsen röra vid minsta lilla fråga röra sig i djupa frasande cirklar det knaprar om dem kantiga ovala guldfärgade svarta regelräta och du önskar de var mjukare
fastnar mellan tankarna rör vid hårslingor som virvlar svämmar över kanter av sockervaddsskum ett avgrundsdjupt blåsljud
lyssnar du?
ett väsande, sjungande läte från en tilltäppt munhåla mushåren som växer ur strupen gör den så mycket grönare
skönare
frusna tår i det varma gräset frodas långsamt blånande marken det växer knakar ett pussel som tappar sina bitar och de försvinner i myllret döljer sig i sanden
aldrig får du se dem igen
simmar omkring outgrundliga vatten flyter med strömmen kastar sig emot den rör sig i vågor runt dina vader flödar som asfaltsmassa ner över dina axlar och tynger ner dig som en genomvåt filt av smutsigt vatten. Fransar av glitter lämnar dem ibland och du ser nu världen ur ett annat perspektiv
det gäller att våga inte låtsas om tyngden inte vara rädd för mörkret eller smutsen röra vid minsta lilla fråga röra sig i djupa frasande cirklar det knaprar om dem kantiga ovala guldfärgade svarta regelräta och du önskar de var mjukare
fastnar mellan tankarna rör vid hårslingor som virvlar svämmar över kanter av sockervaddsskum ett avgrundsdjupt blåsljud
lyssnar du?
ett väsande, sjungande läte från en tilltäppt munhåla mushåren som växer ur strupen gör den så mycket grönare
skönare
frusna tår i det varma gräset frodas långsamt blånande marken det växer knakar ett pussel som tappar sina bitar och de försvinner i myllret döljer sig i sanden
aldrig får du se dem igen
19 februari 08:09
"mittIsjärtakrackel
erar skulpterar
taktfast
pulsenandas
smärtanskälver
genomsprickor
rasar tappar
andanfyller lungor
mjukt vadderat
täcke
långsamtfryser
Is"
erar skulpterar
taktfast
pulsenandas
smärtanskälver
genomsprickor
rasar tappar
andanfyller lungor
mjukt vadderat
täcke
långsamtfryser
Is"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)