Atmosfärer andas mitt hjärtsystem

Du dansade lätt under mina vingars bredd gömde dina hårtussar under min haka,
dalade likt silverdränkta rosenblad, knoppade med vårens sötma.
Dina naglar vände utåin på jordgloben som snurrade i mitt fönster,
- Du måste klippa naglarna, sa jag.
 Du vände din sköra nacke en liten aning till vänster så att dina oceaner fick full sikt in i mina regntunga
hålor.
- Söker du något speciellt, sa du.

Jag vände mig om, för osäker, naiv för att våga möta din blick igen. Allt det här för en enda resa till verkligheten. Ett konstant alltigenom ogenomträngligt läte mot fönsterrutorna gjorde mimiken i mellan oss ironisk, nästan komisk. Det var skönt att slippa höra din röst.
En ordlös dimbarriär, men jag såg din mun, din näsa den vackert rundade hakan, änglalockarna som föll längs sidorna forsade ner längs dina armar mötte handflatorna i ett mjukt kvidande fortsatte ner lår, knäskålar, fotknölar golv hela vägen fram
                                            till mina darrande händer.
Medan jag låg där, andades mycket lite, tänkte jag på vilken fantastisk människa du är.
Sedan försvann du och allting blev svart igen.