Ibland känner jag mig väldigt obekväm i mitt kön.

Ibland känner jag mig väldigt obekväm i mitt kön.

Och det handlar inte om att jag innerst inne skulle vilja vara man.

Det handlar om att jag känner mig obekväm i rollen som Kvinna.

Och allt vad det innebär.

Det handlar om att alltid känna att jag måste hävda mig. Visa att jag är stark,

Att jag kan.

Även fast jag inte är en Man.

Att hela tiden få frågan:

”Klarar du verkligen det där?”

Som fan att jag gör! Annars hade jag väl bett om hjälp!?

Visst, personen i fråga ville säkert bara vara hjälpsam. Men Om jag hade varit en kille, vore sannolikheten att frågan skulle ställas inte lika självklar.. vore den?

Jag känner mig också väldigt obekväm i allt vad mitt kön utsöndrar. Alla de doft essenser som tydligen finns där och som jag inte har fått vara med och välja ut.

Jag var inte med och valde dofter som kåt, villig, liten, söt, omhändertagande(läs-moderlig), feminin, svag, snygg, sexig, etc.

Till saken hör att jag trivs bra, faktiskt mycket bra med min kropp. Jag har kanske lite för stora bröst. Jag ogillar när de hoppar och flänger när jag springer, och jag ogillar bh, så det är komplicerat, men jag skulle inte byta ut dem mot vilken penis i världen.

Det jag ogillar är vad andra registrerar i min kropp. Att jag inte för vara jag.

Att jag är ett vandrande KÖN!

Det är knepigt när en känner att en inte passar in i sin egen könskategori, men ännu mer knepigt när en inte passar in i några andra av samhället skapade grupperingar heller. Typ queer eller liknande.

När det gäller min sexualitet så väljer jag att säga hur klyschigt det än må låta att jag faller för en människa,

Inte ett kön!

Och det handlar inte om att jag vill stå för några politiska värderingar eller någonting sådant. Det är bara så jag känner.

Men eftersom att det trots allt har blivit så att jag umgåtts mestadels i kretsar med bi, homo, trans, queer personer, så har också min inställning till heteronormen blivit som den blivit. Och eftersom att heteronormen även bidragit till att skapa den roll som kvinnan nu har, så gör det ju verkligen inte mer tilldragande.

Jag känner mig obekväm i tanken på att vara tillsammans med en man i en monogam relation därför att det placerar mig mitt i heteronormativitetens ep center! Woho! Happy moment!

En skulle ju kunna tro att detta genast placerade mig i facket för queer - kanske?
Men det blir än mer komplicerat, för om jag nu ändå faller för en människa
som råkar vara Man.
Och eftersom jag av bekvämlighet gärna går klädd i klänning eller kjol, (FEMININT)
är liten och vad folk kallar söt.
Blir jag således med detsamma placerad i facket:
HETEROSEXUELL KVINNA!
(som dessutom är monogam!)

Enligt utsidan är jag Kvinna.

Två par utstående fettklumpar (du kan kalla dem bröst)

En fitta (du kan kalla den framstjärt, eller nej gör för fan inte det, det är kvinnoförnedrande, säg vagina, eller nää.. säg bara Fitta)

Voila det blev en Kvinna!

På insidan.

Är jag

Jag

Marina

Du kan kalla mig

Marina

Tack!

Ibland är du rädd

Ibland är du rädd, för att förlora dig själv. För att förlora dig själv, i mötet med någon annan. Att göra det, att tillåta sig själv att vara helt öppen med de innersta och mest genuina delarna av sig själv, att dela dem med någon annan är svårt och kan ibland kännas stort och skrämmande. Det är som att stå naken i ett skyltfönster med miljoner av människor som går förbi, nej det är värre än så. Du är sårbar på ett sätt som inte går att beskriva med ord. För om den här andra människan inte känner som du, kommer det att göra ont. Obeskrivligt ont. Och du kanske känner att du gav upp dig själv, du visade delar av dig själv, var Ärlig mot någon som inte delade samma känslor som du, helt i Onödan?

Och det är det som du är mest rädd för. Är det som är att förlora sig själv?

För jaget, finns det? Egentligen är väl bara våra jag, illusioner, eller visioner, projektioner från andra människors ögon, tankar, känslor. Mitt ”jag” är skapat av och med alla de människor som finns omkring mig. Hur jag är som person och hur jag ser på världen runt omkring mig, bekräftar vilka erfarenheter jag bär på, vilken uppväxt jag har haft, mina föräldrar, mina vänner, utbildning, upplevelser jag har upplevt, känslor jag har känt. Allt detta på grund av andra människor.

Det är i mötet med andra människor, vi Finns! Som ditt ”jag” väljer att existera. Genom att växa upp utan tillgång till andra människor, till andra tankegångar, känslor, möten, kontakt blir vi Ingenting!

En människa som lever isolerad från allt runt omkring henne, börjar snart ifrågasätta sig själv, sin värld och kommer snart inte att ha ett ”jag”. Det som finns kvar är de mest primitiva sakerna i livet, äta, sova och dö. Kalla det att bli som ett djur om du vill. Men jag skulle inte vilja säga så..

Med tanke på att vi aldrig har kunnat prata med ett djur, med tanke på att vi inte kan säga vad som faktiskt förse går i deras hjärnor, så kan vi inte heller veta. Jag väljer att låta bli att lägga några värderingar där. Jag väljer att tro att de är lika mycket som vi, ett djur.

Hela tiden utvecklas vi på grund av bekräftelsen från andra människor, som säger Du Finns! Ditt jag är Äkta! Är det det? Vad är det som styr mina tankar, vad är det som gör att Jag är jag? Vad är det som påverkar min inställning till världen, om inte andra människor, men om jag så att säga inte hade mött andra människor, om jag från min födelse varit isolerad från andra tänkande varelser, som talar mitt språk, vad hade det då blivit med mitt Jag?

Vem hade Jag varit då?

Detta har fått mig att fundera över om det inte verkligen är så konstigt, att när vi dör så blir det helt enkelt bara svart. Att våra Jag helt enkelt inte finns mer, för har de egentligen någonsin funnits?

9 september 06:43

"du vill att jag
blöder jagblöder
fastnar
ihåretlåren och
ögonfransarna
klibbar somav
kådadu springer
bortfrån Alltjag
Är!
vem är du."

11 juni 22:45

"..om du tror att
jag är farlig

kanske tänder
du på det?"