Do you remember ..

Do you remember ..

When we climbed those rooftops, in the sunrise, and in sunset, drinking sparkling wine,
laughing our lungs out when we stumbled back down the ladder, without being seen,
at least we thought so.

When we cycled those streets of Gothenburg, all those times you waited for me at that bridge, when we stopped in the middle of freezing winter just because I wanted to look at the ice floes letting go following the stream back to the ocean.

Do you remember

When we sat sail and headed for bigger adventures, all those dreams we had.. all those hopes.

Do you remember when I forced you to take morning swims in the ocean with me even thou it was freezing cold, how we played at those children playgrounds, how embarrassed you where when you lent my computer which has this tag saying "I was here and Im queer" in that bar in Scotland.

Do you remember

When I danced naked on the beach and you filmed me and than put music to it..

Do you remember

When you cried the whole night, and there was nothing I could do to make it better.

When we talked whole nights through, just putting out the same words over and over again until they made no sense anymore.

Do you remember all those times Ive called you crying, not able to say anything that makes any sense and still you kept listening and after awhile everything felt better again.

Do you remember

Our last kiss ..

'Cause I do. And I think it was beautiful.

Just tearing my ribcage open

Im sniffing at your scarf, to make the emptiness after you less heavy to brief.

Lets go for a walk in the dark forest, lets just keep on walking in forever never land.

Where are we now, where are you now. Just tearing my ribcage open, putting your whole fist into it, jerking around like it was some kind of jerk competition going on in my belly.

All there was, was my tiny heart beating fast as hell, wanting to jump out in a hurry.

Carrying you all with me in the jump.

I cant see the end of this thing that we started, nor the beginning.

Where does anything start, and how do we know when to finish.

Slamming doors, giving fuck to anyone and anything that matters, don’t

matter.

Laughing in grief. Giggling of happiness,

of love that has not succeeded.

Tumbling faster and faster down that hill of Joy,

Isnt it lovely,

Isn’t it wonderfuuuuul

Let’s not think to much about it

What is Love

Is it just a feeling

What is a Feeling

Is it just a trick in our brain

What is a brain

What is a human being

Who Are You

Let’s just not give a damn.

Confusion Is My Second Name

There is just confusion in my mind
I dont know how to make it stop

Im searching for answers that doesnt exist
Somewhere
Anywhere


I love.

Love is a define word of everything that I feel. So much. And sometimes
I just feel that I would like to just stop.

Stop breathing.
Stop everything
I think that if everything stopped I would be captured in a bubble of trust

So this is how it is to be me.


One more thing about me,
I am terrible bad at saying NO
I just like to give everyone what they need
I just want to be there for everyone that I like

You need a hug?
I give you a hug

You need a cuddle?
Ill give you a cuddle

You need love?
Ill give you love
or confusion

You need a kiss?
I can give you a kiss

I might feel,
this is not right
this is not what I want
but than I think well its not to bad
its ok.

And I transfer myself to the now
and no one else exist in that world
but you and me
and that is very beutiful and lovely
and than I can give you everything that you need
without feeling any doubts that this may not be the
right thing to do
because we are here and now
and we love and its nice
and its beutiful and I just dont want to think
right Now

But
there is always a But
in my alone time
 with only myself to care about
and all of those who I love
and that loves
Me (?)
I feel attached
confused
strangled
scared
disgusted
terrified
sad
bad
strange
like something you would like to throw up
and definitely not look at
ONE
       MORE
                 TIME

I meet you
the other day
standing outside in the rain
you are looking at me with those
beutiful
lovely
eyes
with all that love
seeking
mine

and i just hold my breath
and wish that
i just
could
disappear

but i dont
you and i
are still here
there
in this galaxy
of longing

and you love
and i love

and we feel
and we kiss

and we hope for something
that doesnt exist



Cant you see?
I just want to give you what you want
Hey
is that to much to ask for
is that to bad is it?

Who the fuck am I
just some crazy fool

for Now

Good Bye.

two poems and one sleeping beauty

like the blood we are all aiming for the same goal

kisses of rainbow dust

but still the same

all over again

My world

words are upside down
they have pressed themselves inbetween
somebody elses knees

We wish we where different
anytime sometime
Can't get together
and there will allways be these
strange consequences

Jumping up and down
downwards is allways fast
But we you usually go up
up those high falling stairs 

Stars in your eyes
          I am afraid
                   afraid of leaving
                     afraid of appearing
                        afraid of annoying
                                                   You

Travelers

we are all travelers
finding our ways through space

searching for unreachable stars, glittering universe,
watery eyes, shadows of a half eaten rabbit

we believe in love
in the extended feelings of happiness
such as mum and dad, brother and son

but what if everything you thought where true
everything you wanted to believe was a lie
what if feelings doesn't exist

what if..

You

do not


 exist

Ibland känner jag mig väldigt obekväm i mitt kön.

Ibland känner jag mig väldigt obekväm i mitt kön.

Och det handlar inte om att jag innerst inne skulle vilja vara man.

Det handlar om att jag känner mig obekväm i rollen som Kvinna.

Och allt vad det innebär.

Det handlar om att alltid känna att jag måste hävda mig. Visa att jag är stark,

Att jag kan.

Även fast jag inte är en Man.

Att hela tiden få frågan:

”Klarar du verkligen det där?”

Som fan att jag gör! Annars hade jag väl bett om hjälp!?

Visst, personen i fråga ville säkert bara vara hjälpsam. Men Om jag hade varit en kille, vore sannolikheten att frågan skulle ställas inte lika självklar.. vore den?

Jag känner mig också väldigt obekväm i allt vad mitt kön utsöndrar. Alla de doft essenser som tydligen finns där och som jag inte har fått vara med och välja ut.

Jag var inte med och valde dofter som kåt, villig, liten, söt, omhändertagande(läs-moderlig), feminin, svag, snygg, sexig, etc.

Till saken hör att jag trivs bra, faktiskt mycket bra med min kropp. Jag har kanske lite för stora bröst. Jag ogillar när de hoppar och flänger när jag springer, och jag ogillar bh, så det är komplicerat, men jag skulle inte byta ut dem mot vilken penis i världen.

Det jag ogillar är vad andra registrerar i min kropp. Att jag inte för vara jag.

Att jag är ett vandrande KÖN!

Det är knepigt när en känner att en inte passar in i sin egen könskategori, men ännu mer knepigt när en inte passar in i några andra av samhället skapade grupperingar heller. Typ queer eller liknande.

När det gäller min sexualitet så väljer jag att säga hur klyschigt det än må låta att jag faller för en människa,

Inte ett kön!

Och det handlar inte om att jag vill stå för några politiska värderingar eller någonting sådant. Det är bara så jag känner.

Men eftersom att det trots allt har blivit så att jag umgåtts mestadels i kretsar med bi, homo, trans, queer personer, så har också min inställning till heteronormen blivit som den blivit. Och eftersom att heteronormen även bidragit till att skapa den roll som kvinnan nu har, så gör det ju verkligen inte mer tilldragande.

Jag känner mig obekväm i tanken på att vara tillsammans med en man i en monogam relation därför att det placerar mig mitt i heteronormativitetens ep center! Woho! Happy moment!

En skulle ju kunna tro att detta genast placerade mig i facket för queer - kanske?
Men det blir än mer komplicerat, för om jag nu ändå faller för en människa
som råkar vara Man.
Och eftersom jag av bekvämlighet gärna går klädd i klänning eller kjol, (FEMININT)
är liten och vad folk kallar söt.
Blir jag således med detsamma placerad i facket:
HETEROSEXUELL KVINNA!
(som dessutom är monogam!)

Enligt utsidan är jag Kvinna.

Två par utstående fettklumpar (du kan kalla dem bröst)

En fitta (du kan kalla den framstjärt, eller nej gör för fan inte det, det är kvinnoförnedrande, säg vagina, eller nää.. säg bara Fitta)

Voila det blev en Kvinna!

På insidan.

Är jag

Jag

Marina

Du kan kalla mig

Marina

Tack!

Ibland är du rädd

Ibland är du rädd, för att förlora dig själv. För att förlora dig själv, i mötet med någon annan. Att göra det, att tillåta sig själv att vara helt öppen med de innersta och mest genuina delarna av sig själv, att dela dem med någon annan är svårt och kan ibland kännas stort och skrämmande. Det är som att stå naken i ett skyltfönster med miljoner av människor som går förbi, nej det är värre än så. Du är sårbar på ett sätt som inte går att beskriva med ord. För om den här andra människan inte känner som du, kommer det att göra ont. Obeskrivligt ont. Och du kanske känner att du gav upp dig själv, du visade delar av dig själv, var Ärlig mot någon som inte delade samma känslor som du, helt i Onödan?

Och det är det som du är mest rädd för. Är det som är att förlora sig själv?

För jaget, finns det? Egentligen är väl bara våra jag, illusioner, eller visioner, projektioner från andra människors ögon, tankar, känslor. Mitt ”jag” är skapat av och med alla de människor som finns omkring mig. Hur jag är som person och hur jag ser på världen runt omkring mig, bekräftar vilka erfarenheter jag bär på, vilken uppväxt jag har haft, mina föräldrar, mina vänner, utbildning, upplevelser jag har upplevt, känslor jag har känt. Allt detta på grund av andra människor.

Det är i mötet med andra människor, vi Finns! Som ditt ”jag” väljer att existera. Genom att växa upp utan tillgång till andra människor, till andra tankegångar, känslor, möten, kontakt blir vi Ingenting!

En människa som lever isolerad från allt runt omkring henne, börjar snart ifrågasätta sig själv, sin värld och kommer snart inte att ha ett ”jag”. Det som finns kvar är de mest primitiva sakerna i livet, äta, sova och dö. Kalla det att bli som ett djur om du vill. Men jag skulle inte vilja säga så..

Med tanke på att vi aldrig har kunnat prata med ett djur, med tanke på att vi inte kan säga vad som faktiskt förse går i deras hjärnor, så kan vi inte heller veta. Jag väljer att låta bli att lägga några värderingar där. Jag väljer att tro att de är lika mycket som vi, ett djur.

Hela tiden utvecklas vi på grund av bekräftelsen från andra människor, som säger Du Finns! Ditt jag är Äkta! Är det det? Vad är det som styr mina tankar, vad är det som gör att Jag är jag? Vad är det som påverkar min inställning till världen, om inte andra människor, men om jag så att säga inte hade mött andra människor, om jag från min födelse varit isolerad från andra tänkande varelser, som talar mitt språk, vad hade det då blivit med mitt Jag?

Vem hade Jag varit då?

Detta har fått mig att fundera över om det inte verkligen är så konstigt, att när vi dör så blir det helt enkelt bara svart. Att våra Jag helt enkelt inte finns mer, för har de egentligen någonsin funnits?

Atmosfärer andas mitt hjärtsystem

Du dansade lätt under mina vingars bredd gömde dina hårtussar under min haka,
dalade likt silverdränkta rosenblad, knoppade med vårens sötma.
Dina naglar vände utåin på jordgloben som snurrade i mitt fönster,
- Du måste klippa naglarna, sa jag.
 Du vände din sköra nacke en liten aning till vänster så att dina oceaner fick full sikt in i mina regntunga
hålor.
- Söker du något speciellt, sa du.

Jag vände mig om, för osäker, naiv för att våga möta din blick igen. Allt det här för en enda resa till verkligheten. Ett konstant alltigenom ogenomträngligt läte mot fönsterrutorna gjorde mimiken i mellan oss ironisk, nästan komisk. Det var skönt att slippa höra din röst.
En ordlös dimbarriär, men jag såg din mun, din näsa den vackert rundade hakan, änglalockarna som föll längs sidorna forsade ner längs dina armar mötte handflatorna i ett mjukt kvidande fortsatte ner lår, knäskålar, fotknölar golv hela vägen fram
                                            till mina darrande händer.
Medan jag låg där, andades mycket lite, tänkte jag på vilken fantastisk människa du är.
Sedan försvann du och allting blev svart igen.  

Kärlekar

Hon satte sig ner med den rutiga näsduken tätt intill sitt bultande hjärta, den var en vass kyla i luften, handen som grep hårt om tyget var narig och doftade av närhet. Någonstans någon gång hade den handen rört vid något annat än bar hud och tunna löften.

Mjukt nästan av sig själva runda med ljudet av solens strålar genom vatten följsamt rörde det sig, hans hår i vinden. Våldsamt öppnades hans ögon och det starka ljuset av morgonens första strålar silade långsamt in genom hans halvt slutna ögonfransar. De doftade av dagg och våt skog. Mina barfota fötter letade efter något,

                 Någon att luta sin kind mot gnugga den kalla huden alldeles flammande röd av längtan. Längtanstunga dimsjok rusade emot oss, utan att vi han värja oss var det där, runt omkring som ett tunt tunt lager av finaste spindelväv, vävt i genomskinliga silvertrådar av det mjukaste. Det var så lätt att det inte kändes, knappt hörbart svävade det förbi oss lade sig som hängmattor i trädgrenar och mellan våra ögonlock. Jag använde tungspetsen för att lossa en liten tråd som fastnat mellan dina läppar.

                                            Du särade försiktigt, tungspetsarnas möte var morgontrött och nyfiket. Frågande, frihetenssuckar 

                     Flämtande 

  tunga rosenknoppartaggar river dig i håret.

Den huden, våra händer som lekte tittut under och runt omkring. Gåshudsknotter längs nyckelbenet, ihåligheten som min haka näsa kind fingertopp

                                                                                       Tungspets … måste Känna.

10 maj 23:38

"rosamoln skingrar
våratankar
letarsigin knastrar
underfötter över
hårdamarken Jag
haltarvidare
vetinteVart vägen
förokända
ansiktenhåller
öppnamunnen
Skriker"

7 maj 07:32

"To be somewhere
in between. To
look at someone
and feel delighted,
excited, unfullfilled.
Right now in the
moment of
satisfaction, fear
will break your
heart."

26 april 10:32

"so.many.things.
rumbling.around.tu
rning.up.side.down.
facing.new.directio
ns.wondering.wher
e.to.be.and.where.t
o.go.following.hund
reds.of.footsteps.w
alking.here.and.the
re.ragling.through.
the.fire.winter.leav
ing.pass.climbing.u
p.that.mountain.ne
ver.ending.togethe
r"

14 april 23:24

"Physicalterror
running through
my veins
sometimes with a
futurestory
someone inmymind
letting bruises
face(a cut)to face
eyes wideshut
kissestheinside
ofyou"

23 mars 04:08

"ungefärsåhär
ensam-knad
suddigakonturer
formlösa kroppar
sandpappersfinger
toppar rör vid mig
skärsönderSig på
rakbladsnyckelben
en välter
frågandeögonbryn"

17 mars 20:08

"snurrarörupp
väsenpartiklar av
oidentifierbar
materiarosa
skymmer
ögonlockittlar
glaspärlströssel
överMina
knänsaltsmakande
Digtusen Bitarna
krasarihop Mig"

ful

och världen skjuter regnbågar i mitt huvud
när jag kräks norrskens grönt rakt ner i hjärtat
av din avgrund
jag saknar dig
jag saknar dig
jagsaknardig
jagsaknardig
jagsaknardig
jagsaknardig
jagsaknardig
jagaknarsig
jafsajnknadig
jagsaknardig
jagsaknardig


och jag hatar mig

tretusengångermer
men du försvinner ut när
jag stoppar fingrarna i halsen
tack.

24 februari 10:15

"deträmnar
asfaltsströmmar
sprickerutiver
iverLängtan
fastnarihalsen
spränger
växerstyrkan
mjukt hål
skjortblusen
maskerad imin
mage tittutTittut"

Våt asfalt

Det luktade av våt asfalt.
Den skrovliga ytan nötte sönder sulorna på kängorna. Snart skulle inte ens mina fötter göra avtryck. Det skaver mot stortån och känslan smakar järn. Det vore bättre om jag bara lämnade kängorna här och gick barfota resten av vägen. Fötterna skulle förmodligen förfrysa men smärtan skulle åtminstone försvinna ganska snart. Kölden har gjort vätskan i mina ögon trögflytande, jag blinkar ideligen. Tänk att få sätta sig ner en liten stund, vila den trötta kroppen. Hålla värmen från en termos rykande het choklad, göra sprickor i fingrarna. Jag glömmer allt som oftast sådant som borde vara en annans vardag.
Men jag längtar och den känslan växer sig starkare för varje andetags, dagar Smakar av nyutslagen syren, från daggvåta fötter.
Ja, åh vad jag längtar, efter doften av våtjord mellan dina ben, hallonsaften som lämnar klibbiga fläckar på mina läppar efter dina fingertoppar, syrligheten i dina ögonlock gör mig flimrig.
- Vet du om hur mycket jag älskar att varsamt förföra dig, mjukt förse läpparna med dina ögonbryn?
- Ja
Tystnaden brusar, ett dovt muller, ett stegrande oljud någonstans bakom ditt vänstra öra. Min tungspets letar sig in, följer örats kontur och med tänderna andas jag försiktigt in dina örons mjukhet. Jag kan känna hela din kropp vibrera under mig.
Fötter av massonit, tunga och hårt gjutna längs med benen. Luften är stark av svavel, aceton. Smakar salt.
Fuktig våt asfalt mot min kind.