Ibland är du rädd, för att förlora
dig själv. För att förlora dig själv, i mötet med någon annan. Att göra det,
att tillåta sig själv att vara helt öppen med de innersta och mest genuina
delarna av sig själv, att dela dem med någon annan är svårt och kan ibland
kännas stort och skrämmande. Det är som att stå naken i ett skyltfönster med
miljoner av människor som går förbi, nej det är värre än så. Du är sårbar på
ett sätt som inte går att beskriva med ord. För om den här andra människan inte
känner som du, kommer det att göra ont. Obeskrivligt ont. Och du kanske känner
att du gav upp dig själv, du visade delar av dig själv, var Ärlig mot någon som
inte delade samma känslor som du, helt i Onödan?
Och det är det som du är mest rädd
för. Är det som är att förlora sig själv?
För jaget, finns det? Egentligen är
väl bara våra jag, illusioner, eller visioner, projektioner från andra
människors ögon, tankar, känslor. Mitt ”jag” är skapat av och med alla de
människor som finns omkring mig. Hur jag är som person och hur jag ser på
världen runt omkring mig, bekräftar vilka erfarenheter jag bär på, vilken
uppväxt jag har haft, mina föräldrar, mina vänner, utbildning, upplevelser jag
har upplevt, känslor jag har känt. Allt detta på grund av andra människor.
Det är i mötet med andra människor,
vi Finns! Som ditt ”jag” väljer att existera. Genom att växa upp utan tillgång
till andra människor, till andra tankegångar, känslor, möten, kontakt blir vi
Ingenting!
En människa som lever isolerad från
allt runt omkring henne, börjar snart ifrågasätta sig själv, sin värld och
kommer snart inte att ha ett ”jag”. Det som finns kvar är de mest primitiva
sakerna i livet, äta, sova och dö. Kalla det att bli som ett djur om du vill.
Men jag skulle inte vilja säga så..
Med tanke på att vi aldrig har
kunnat prata med ett djur, med tanke på att vi inte kan säga vad som faktiskt
förse går i deras hjärnor, så kan vi inte heller veta. Jag väljer att låta bli
att lägga några värderingar där. Jag väljer att tro att de är lika mycket som
vi, ett djur.
Hela tiden utvecklas vi på grund av
bekräftelsen från andra människor, som säger Du Finns! Ditt jag är Äkta! Är det
det? Vad är det som styr mina tankar, vad är det som gör att Jag är jag? Vad är
det som påverkar min inställning till världen, om inte andra människor, men om
jag så att säga inte hade mött andra människor, om jag från min födelse varit
isolerad från andra tänkande varelser, som talar mitt språk, vad hade det då
blivit med mitt Jag?
Vem hade Jag varit då?
Detta har fått mig att fundera över
om det inte verkligen är så konstigt, att när vi dör så blir det helt enkelt
bara svart. Att våra Jag helt enkelt inte finns mer, för har de egentligen
någonsin funnits?
